Min kompis J jobbar inom brandförsvaret och utbildar brandmän. Både han och jag gillar krishantering och kan grotta in i resonemang om vem som äger risken och hur det förändras beroende på olika situationer. En kväll ringde han och sa att imorgon är det stor övning ute på Rosersberg, du får följa med om du vill.
Klockan 06 nästa morgon ringde klockan och klockan 06.45 var det dags för avfärd.
Det blev en heldag. Egentligen tänkte jag bara stanna förmiddag, men det var ju så himla trevligt och intressant.
Scenariot som han var ansvarig för var en olycka där en man fallit ner i ett ventilationsrör,
ca 4-5 meter ner. Brandkåren larmas av en vikarierande arbetsledare på plats och får bara veta att någon ramlat ner i ett rör.Till hjälp har man pensionärer som agerar skadade s.k. markörer. De är sminkade och har varit med på flera övningar och är vid det här laget rutinerade "skadade".
Nu är det ju inte så att man slänger ner folk i rör, utan på den eminenta övningsanläggningen finns givetvis en ingång nerifrån.
Hålet är inte stort, men Y kravlar sig in och väl på plats stängs luckan igen.
När brandkåren kommer till plats visar det sig att mannen som ramlat har gjort illa sitt ben ordentligt. Det blir till att fira ner ett styck brandman i röret, samt att nere i röret göra första akuta sjukvårdsinsatser som behövs. Röret är smalt och brandmännen inte små.
Tittade på flera olika patruller som löste det lite olika, dock var samtliga otroligt proffsiga.
Andra "olyckor" under övningen var:
Mc olycka - väl på plats visar det sig att en person ligger skadad bredvid vägen och även en personbil är inblandad. Under arbetet förändras omständigheterna och nya moment som tillkommer.
Sedan var det ju givetvis branden i hyreshuset och rökdykning. Det brinner i en av lägenheterna på ett våningsplan. Hela förmiddagen tillbringade jag med att säga :- Jag finns inte, jag finns inte...
Det är en annan rolig sak i övningar, man kan lixom bestämma vad som finns och vad som inte finns. Till exempel fanns det bara en väg in i ventilationsröret. Vägen som markören gick in fanns inte.
Att bara vara åskådare ledsnade jag efter ett tag på. Erbjöd mig att delta om de behövde någon mer. Så i en av övningarna fick jag vara en förbipasserande undersköterska som erbjöd mig att hjälpa till.
I en annan övning den vikarierande arbetsledaren som var aningens stressad och hade ringt in larmet efter att ha hört någon skrika från ett rör.
Det blev helt enkelt en toppendag - tack JOF för jag fick följa med
Och...
Återigen kan jag bara konstatera att brandmän är hjältar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar