Julefrid - en natt hos veterinär akuten

Så tänkte jag raskt svischa in på nästa händelse som kom.
Julen var jag faktiskt så fruktansvärt trött att jag inte orkade något. Kära maken hade köpte en mjuk mjuk filt till mig.

Jag fryser jämt och är förmodligen inte bara född i fel land utan även boendes i fel stat.
Men det är lite tvådelat. Jag gillar att ha årstider, däremot inte regn, slask och mörker.
Paul hade också kommit ihåg att jag stod och tittade på en polotröjapå Walmart som skulle komma väl till pass nu när det blir lite kyligare. (mina kläder har krymt - oerhört märkligt)

Eftersom Paul åkte till West Virginia förra vecka, när systra hans kom upp från Florida så kände vi att vi varken hade kraft eller ekonomi att företa en resa dit.
Jag har dessutom varit duktigt slut och känner mig som jag fått en släng av alzheimers, det är inte så att jag vill förringa den svåra sjukdomen. Men faktum är att när hjärnan blir överstressad så kan den bete sig så som alzheimers. Min hjärna ligger nära kokpunkten.

Så vi var helt enkelt hemma, åt gott och försökte uppnå en av mina högsta önskningar - lugn och ro-
Men förmodligen har inte tomten tyckt jag varit tillräckligt snäll.

Upptäckte utslag på svarta kissens svans och att hon kliat bort en del hår. Jag vet att det första man brukar säga är att ha på loppmedel. Vi har sådant vi köpt hos veterinären och som hon fått tidigare. Efteråt satte jag på henne krage och lät henne vara i buren lite för att inte kunna slicka. Efter några timma släppte jag ut henne.

Så vi straxt före midnatt hör jag ett buller från köket. Hoppsan (svarta hunden) står lutad över snorpan som har som ep anfall. Okej, tänker jag hon har alla tecken på förgifting. Medlet måste bort. Samtidigt som jag försöker hålla en krampande katt försöker jag duscha henne och tvåla med mild tvål.
Jag lider fruktansvärt med henne.
Hennes anfall upphör aldrig, jag snarare konstaterar efter ett tag att hon verkar bli sämre. Jag är inte veterinär, men har haft många sjuka djur och tagit hand om dom i det längsta själv.
Nu bedömmer jag att hennes chans om vi stannar hemma är 80 % att hon dör 20 % att hon överlever.

Själv är jag täckt av alla kroppsvätskor en katt kan läcka när de går in i blandad chock och kramper som inte ger sig, med andnöd. Paul är på väg att gå att lägga sig, men han får springa med alternativt nya handdukar och till internet för att leta jouröppen veterinär.

Jag hinner byta kläder , vill inte stoppa in henne i buren för att hålla henne någorlunda lugn och känna att jag kan hålla henne så andningen underlättas.

Väl framme är veterinären upptagen med annan patient, men jag ser honom springa, jag menar verkligen springa till min lilla tissa nissa. Hon är inte bra.

Jag har tagit med mig medlet jag gett henne och han säger först att det är vanligt att medel man köper ute ger svåra biverkningar - tänkt på det ni i USA -. Dock vid deras research så hittar de inget som skulle tyda på att detta är farligt.
Hon får intravenöst och muskelavslappnande bland annat. Vi väntar där hela natten för att se om hon svarar på behandlingen. Veterinären säger att det satt sig i nervsystemet, vilket gör att hennes anfall aldrig upphörde så som de för till exempel med epelepsi. Här blir det låst och det ena efter det andra avlöser varann, i stor eller mycket stor uppfattning.
Som hon led min lilla kissa, det var fruktansvärt.

Så här ser det ut där vi sitter. Ni vill inte veta vad det kostar att åka på julafton till jourveterinär.

Efter några timmar repar hon på sig och de vill helst behålla henne under uppsikt. Dock är priset sådant att det är ofantligt. Dessutom svarade hon på behandlingen och jag är tillräckligt van vid djur för att kunna medicinera och vaka själv.
Så det fick bli plan B. Mediciner med hem, var 8e timma samt även "den starka" att ges analt om anfall kommer eftersom det tar 30 min för tabletter att verka.

Veterinären är fortfarande osäker på vad som orsakat förgiftningen, det borde inte vara medlet och han kan inte utesluta att det varit en osedvanligt oturlig slump. Men är oviss.

Ni som vet hur analsäckstömning luktar. Så luktade jag, och kiss.
Hemma halv 5 på morgonen. Skurar upp det värsta i köket och känner att jag bara måste ta en dusch.
Snorpan är trött, desorienterad och vill mest gömma sig. Hon får ett eget rum med tillgång till allt som behövs för att inte de andra djuren ska bekymra henne.
Och okej, det här var absolut inte det värsta på kvällen, men nog så tröttsamt.
Tvålar in och schamponerar mig från topp till tå - då tar varmvattnet slut. Underbart!

Så första dygnet vakar jag konstant. Hon blir inte sämre och verkar sakta repa på sig.
Sedan börjar hon ledsna och vill ut ur rummet och ligger bara under sängen. Hon rör sig utan problem, men verkar aningens desorienterad och vill vara ifred.

Ytterliggare en halv dag senare börjar hon bli lite mer tillgänglig. Hon spinner lite och låter mig göra hennes favorit kli. När man tar in lilla fingret i örat och gnor runt. - Andra katten gillar inte alls det.

Så kommer den stora, muppiga, men så snälla Hoppasan in i sovrummet.
Och se på tusan, då reser sig Snorpan upp och går fram till honom. Alla katter älskar honom, förstår inte varför.

Har har en kropp som en stor rottweiler, en hjärna som en... är en bäbis i för stora kläder, tror han är en chihuahua och har ingen kroppsuppfattning. Men jag älskar honom, och så gör katterna trots han ibland tror de är leksaker.

Omplåstrad och ute på en av sina första stappliga turer.

Så så var julefriden här. Men alla tvåbenta och fyrbenta är hemma och vi är "still alive". Det är vi tacksamma för