Det går inte så bra...

Oj, oj, oj...
Det här med de små ankbebbarna har ju varit en jobbig upplevelse.
Väntan..., kläckning, små ljuvligt söta små gula bollar.
Sedan sorg och förtvivlan när de inte överlevt.
Pappan verkar inte direkt gått på faderskapskursen. Att påstå att han är omild med dom är bara förnamnet. Så han fick inte vara med, utestängd medan mamma och ällingar fick vara i inhägnaden.
Två små ungar drunknade redan första natten.
Dumma, dumma ankmamma som inte räddade dom.
En unge kvar.
Tog in den, gav den mat och vatten och sa till Doris :
-Du får ta den, för ankmamman verkar inte ta hand om den.
Lilla söta underbara Doris... Jag har nog aldrig sett så många veck på hennes panna.

Mycket märkligt tyckte hon att det var. Det blev ju inte mindre märkligt för lilla Doris när pippin gick in under hennes mage och började picka på hennes tuttar. Men Doris är världens sötaste snällaste, så när man säger försiktigt till henne så sitter hon där och bara tittar...

Idag på eftermiddagen ska jag titta till den lilla ungen. Mamman sitter på ena strandkanten och ungen är i vattnet. Istället för att simma till land, försöker den förtvivlat simma till sin mamma. Det är bara det att det är en stor trädgren i vägen. Lilla ungen förstår inte att den ska simma 20 cm till land och gå runt pinnen. När jag får tag på den är den nästan död. Alldeles iskall och ena ögat inte fint. I ca en timma går jag med en liten ankunge under tröjan och försöker värma den.
Svullnaden på ögat går ner och den torkar. Efter några timmar bestämmer jag mig för att den har det bäst hos sin mamma inbäddad i hennes dunfjädrar. Men mamman struntar i ungen.
Lämnar jag ungen där, med sin puckade mamma som inte förstår att värma den kommer den helt klart vara död imorgon. Den är matt och svag och orkar inte själv.
Bestämmer mig för att göra så gott jag kan.
Så här sitter jag nu...
Jag har ankungen inbäddad i fetvadd under tröjan och har lyckats få i den lite mat och vatten. Den lever fortfarande, men jag är tveksam till om den klarar natten.
Allt annat jag påbörjat eller skulle ha gjort har blivit stående.
Kaos - javisst!
Men ett litet ankliv är oxå ett liv. Och även om den dör inatt vill jag känna att jag gjort så mycket jag bara kunde.
Och nu är jag skittrött, så förmodligen är svenskan inte den bästa i det här inlägget.