Jag blev ankmamma i 4 dagar...

Här har det varit fullt upp.
Ursäkta att jag inte hört av mig eller skrivit.
Det är fantastiskt roligt med kommentarer i bloggen - tack!

Så här gick det med lilla ankungen.
Efter att jag räddat den ur dammen så följde 4 dygn som jag levt i symbios med en liten ankunge.
Med en spruta gav jag den vatten, blötte mat och stötte i morteln. På kvällarna låg den innanför min tröja.
Doris fick oxå hjälpa till och fick en ankunge på sin varma mage. Söta underbara lilla Doris låg stilla så snällt medan ankungen pickade i sig mat som jag la i hennes päls. På natten sov jag (eller sov å sov...) med ankungen i handen nära mig och Doris.
Doris tittar på ankungar
Efter några dygn började den pigga på sig. Så fort jag lämnade den pep den efter mer mat. En ankunge äter mycket!
Sedan blev den så stark att den började röra sig. Men den lilla hade inget balanssinne. Ramlade bara omkull och hade ingen kontroll.

Väntade lite till... Det blev inte bättre, snyft.

Då bestämde jag mig för att det inte gick att rädda den längre utan det enda jag gjorde var att förlänga ungens lidande. Och har man djur så..., enligt min uppfattning så gör jag allt för att rädda dem tills gränsen är nådd. Då är det dags att avsluta deras lidande - och det gjorde jag efter 4 dygn.

Kände mig alldeles ledsen, tänk att en liten ankunge kan rubba ens vardag så.