I dag ska jag prova något nytt. Och det är att vara lite mer öppen med mina känslor här på bloggen. Jag inspirerades av
Annikas inlägg och känner att jag vill skriva om hur jag upplever det.
Jag tror att jag har svårt att göra det för att av någon anledning så känns det som ett misslyckande om inte allt är rosa moln och sockervadd. Och jag är också rädd att låta bitter eller att jag inte uppskattar det jag har. Det gör jag, men det hindrar inte att det finns saker som är jäkligt jobbiga.
 |
| Min lilla datorhörna i mitt kontorsrum här hemma |
Idag bestämde jag mig för att räkna hur länge jag varit i USA, hur många dagar som mina fötter stått på Amerikansk mark. Jag räknar även de gånger jag varit här och för att träffa Paul och sedan åkt hem. 516 dagar - Över 1,5 år - ibland känns det som om kortare tid, ibland som en evighet.
Första tiden i ett annat land är som en smekmånad. Man upptäcker allt på nytt, förundras, fascineras förälskas och ser vissa sidor som man kan välja att man vill leva med. Lär sig saker på nytt och allt känns lätt.
Mina första besök i USA var just besök och jag visste att jag skulle åka hem. Jag hade nog inte förstått innebörden av att veta att man åker hem. Något av det absolut värsta med att vara ifrån Sverige i början var att jag inte kunde ha min hund Doris med mig. Vi var i processen med Green Card och jag kunde inte lämna USA. Jag har fantastiskt fina vänner som hjälpte mig att ta hand om henne. Min senaste resa till USA var i juli 2010. Då var det bakvänt, mitt green card var klart och jag bokade resan från USA till Sverige för att sedan åka "hem" till USA.
 |
| Doris håller på att vänja sig vid sin flyg bur |
Nästa fas var när jag började känna mig mer säker
på hur det var att leva i ett annat land. Jag började förstå hur man beställer på restaurang.Skaffade mig egna bankkonton och visste vad jag skulle handla till frukost och hur man checkar ut i kassan. Alla de där små sakerna som är annorlunda, men som jag nu förstod.
Att ha kakan och äta den
Jag har ett hem i Sverige och jag har väldigt svårt att släppa det. I början var jag så mentalt inne på att jag snart skulle åka hem, det är ju så det alltid varit. Jag kunde nog inte riktigt ta in att jag inte har en resa bokad till Sverige. I den bästa av alla världar kunde vi bo i både USA och Sverige. Det var nog hur det såg ut i mitt huvud, en slags plan att vi bor här i USA nu, men sen... sen åker vi hem. Efter att tiden går så inser jag att vi inte kommer att åka till Sverige och bo där inom en nära framtid. Jag tror fortfarande att det kanske kommer hända framöver, men ekonomiskt är det inte möjligt nu. Och jag tror också att i och med att jag vet att jag inte kommer åka "hem" så kommer en massa nya känslor.
Helt plötsligt börjar jag känna hur mycket jag inte kan. Jag flyttade från Svergige när jag var över 40 år. Jag har i princip alla mina saker kvar i Sverige. Ekonomiskt har det inte gått att ta med. Så allt är nytt här, inget är "mitt". Det känns också lite som en ful känsla, att man är så materealistisk att man saknar saker. Men jag erkänner, jag gör det. Jag saknar mina kastruller, mina böcker, möjligheten att välja mellan kläder. Kunde bara få med en bråkdel hit. Så ful känsla eller inte. Den finns där.
Min engelska var klart duglig, men i vardagen blir det helt andra saker än att beställa från en meny på restaurang. Vad heter bildelarna? Vad heter hålslag, häftapparat, mässlingen, kikhosta, dubbelsidig tejp... Bank systemet är byggt på credit scores och jag har som ny i landet inga, vilket innebär att jag som är van vid att glänsa genom kreditupplysningen har inget här. Jämförelserna mellan Svergige och USA blir mer att Sverige är bättre i allt, samtidigt som jag får dåligt samvete eftersom det här landet faktiskt välkomnat mig. Jag blir en sådan som hör mig själv säga: -Men i Sverige där har vi....! En sådan som jag tänker "men åk hem då" till.
 |
| Midsommarfirande 2010 i Sverige hemma i mitt hus. Jag, Tove, Linda och Sofia |
|
 |
| Kubb i min trädgård i Sverige |
En annan sak som jag upplever som otroligt påtaglig är ensamheten. Hemma träffade jag dagligen vänner. Vi bor i en förort till Columbus och husen ligger en bit från varann så det är inte så att man springer på några grannar. Jag är hemma och jobbar inte, i alla fall inte ute. Jag har hand om våra djur och renoverar vårt hus som är i stort behov av renovering överallt. Så naturligt möter jag inga människor. Det är också något som jag har blandade känslor över. Jag menar det är ju bara till att söka jobb om jag vill ha ett. Jag saknar mina vänner otroligt mycket, de där spontana kaffestunderna. Samtidigt vet jag att när kvällen faller på och de går hem till sina familjer så var saknaden efter P outhärdlig.
 |
| Mitt hus och täppa i Sverige |
Jag tror att mycket av frustrationen ligger i att jag inte kan/vill släppa Sverige. För att börja något nytt måste man avsluta något annat. Inte så att man måste bestämma sig för att aldrig flytta hem igen, utan mer att man mentalt måste acceptera att leva i nuet. Tyvärr inget man kan tvinga sig till. Hjärnan och känslor spelar inte alltid på samma bana.
 |
| Baksidan av husets trädgård i USA |
 | | | | | |
| Vårat hus USA framsidan |
