 |
I dag ska jag prova något nytt. Och det är att vara lite mer öppen med mina känslor här på bloggen. Jag inspirerades av Annikas inlägg och känner att jag vill skriva om hur jag upplever det.
Jag tror att jag har svårt att göra det för att av någon anledning så känns det som ett misslyckande om inte allt är rosa moln och sockervadd. Och jag är också rädd att låta bitter eller att jag inte uppskattar det jag har. Det gör jag, men det hindrar inte att det finns saker som är jäkligt jobbiga.
 |
| Min lilla datorhörna i mitt kontorsrum här hemma |
Idag bestämde jag mig för att räkna hur länge jag varit i USA, hur många dagar som mina fötter stått på Amerikansk mark. Jag räknar även de gånger jag varit här och för att träffa Paul och sedan åkt hem. 516 dagar - Över 1,5 år - ibland känns det som om kortare tid, ibland som en evighet.
Första tiden i ett annat land är som en smekmånad. Man upptäcker allt på nytt, förundras, fascineras förälskas och ser vissa sidor som man kan välja att man vill leva med. Lär sig saker på nytt och allt känns lätt.
Mina första besök i USA var just besök och jag visste att jag skulle åka hem. Jag hade nog inte förstått innebörden av att veta att man åker hem. Något av det absolut värsta med att vara ifrån Sverige i början var att jag inte kunde ha min hund Doris med mig. Vi var i processen med Green Card och jag kunde inte lämna USA. Jag har fantastiskt fina vänner som hjälpte mig att ta hand om henne. Min senaste resa till USA var i juli 2010. Då var det bakvänt, mitt green card var klart och jag bokade resan från USA till Sverige för att sedan åka "hem" till USA.
 |
| Doris håller på att vänja sig vid sin flyg bur |
Nästa fas var när jag började känna mig mer säker
på hur det var att leva i ett annat land. Jag började förstå hur man beställer på restaurang.Skaffade mig egna bankkonton och visste vad jag skulle handla till frukost och hur man checkar ut i kassan. Alla de där små sakerna som är annorlunda, men som jag nu förstod.
Att ha kakan och äta den
Jag har ett hem i Sverige och jag har väldigt svårt att släppa det. I början var jag så mentalt inne på att jag snart skulle åka hem, det är ju så det alltid varit. Jag kunde nog inte riktigt ta in att jag inte har en resa bokad till Sverige. I den bästa av alla världar kunde vi bo i både USA och Sverige. Det var nog hur det såg ut i mitt huvud, en slags plan att vi bor här i USA nu, men sen... sen åker vi hem. Efter att tiden går så inser jag att vi inte kommer att åka till Sverige och bo där inom en nära framtid. Jag tror fortfarande att det kanske kommer hända framöver, men ekonomiskt är det inte möjligt nu. Och jag tror också att i och med att jag vet att jag inte kommer åka "hem" så kommer en massa nya känslor.
Helt plötsligt börjar jag känna hur mycket jag inte kan. Jag flyttade från Svergige när jag var över 40 år. Jag har i princip alla mina saker kvar i Sverige. Ekonomiskt har det inte gått att ta med. Så allt är nytt här, inget är "mitt". Det känns också lite som en ful känsla, att man är så materealistisk att man saknar saker. Men jag erkänner, jag gör det. Jag saknar mina kastruller, mina böcker, möjligheten att välja mellan kläder. Kunde bara få med en bråkdel hit. Så ful känsla eller inte. Den finns där.
Min engelska var klart duglig, men i vardagen blir det helt andra saker än att beställa från en meny på restaurang. Vad heter bildelarna? Vad heter hålslag, häftapparat, mässlingen, kikhosta, dubbelsidig tejp... Bank systemet är byggt på credit scores och jag har som ny i landet inga, vilket innebär att jag som är van vid att glänsa genom kreditupplysningen har inget här. Jämförelserna mellan Svergige och USA blir mer att Sverige är bättre i allt, samtidigt som jag får dåligt samvete eftersom det här landet faktiskt välkomnat mig. Jag blir en sådan som hör mig själv säga: -Men i Sverige där har vi....! En sådan som jag tänker "men åk hem då" till.
 | |
| Midsommarfirande 2010 i Sverige hemma i mitt hus. Jag, Tove, Linda och Sofia |
 |
| Kubb i min trädgård i Sverige |
 |
| Mitt hus och täppa i Sverige |
Jag tror att mycket av frustrationen ligger i att jag inte kan/vill släppa Sverige. För att börja något nytt måste man avsluta något annat. Inte så att man måste bestämma sig för att aldrig flytta hem igen, utan mer att man mentalt måste acceptera att leva i nuet. Tyvärr inget man kan tvinga sig till. Hjärnan och känslor spelar inte alltid på samma bana.
 |
| Baksidan av husets trädgård i USA |
 | |||||
| Vårat hus USA framsidan |
7 kommentarer:
Jag känner så väl igen mig i allt du skriver. Att inte kunna släppa taget och att inte känna sig riktigt hemma eftersom man faktiskt har kvar sitt hem i Sverige. Jag hade min lägenhet i Sollentuna flera år efter det att jag kom till USA. Men så en dag var det dags att släppa taget. Det var faktiskt en befrielse. Det tog mig rätt lång tid att riktigt acceptera att det faktiskt var här i USA som jag bodde. När jag kom så långt föll mer på plats och jag fick mer flyt. Men allt handlar om timing och att man är redo. Visst skall man kunna skriva om jobbiga saker också. Har inte hunnit svara på ditt privata mejl men det kommer. STOR KRAM!
Magdalena,
Nu när du har erkänt att alla de här (självklara) känslorna finns, har du tagit första steget till ett accepterande av den nya tillvaron. Tyvärr är det ju inte så enkelt som att det räcker - men det betyder ändå att du är på rätt väg. En väg som säkerligen kommer att bli krokig och gropig, men säg den väg som inte är det.
Jag tycker att du gör det här jättebra!
Margaretha
Vad fint du skriver, Magdalena. Det är skönt att få blotta sina känslor lite ibland. DET är ju inte lätt att landa.
OCh ja, det tar tid. DET gör det. jag var yngre då jag utvandrade på riktigt, 27. Tycker inte du ska bli nedslagen om det tar tid.
Ensamheten är svår i början, jag vet.
Jag kan trösta dig med att det blir bättre. Det blir verkligen det. Får du jobba? Isåfall skulle säkert det underlätta i din tillvaro.
Jag vet att det är skitsvårt att släppa taget. de allra största spärrarna sitter i ens eget huvud.
Heja dig!
Synd att vi inte bor närmare!
KRAM!!!
Hej Magdalena!
Hittade din blogg via en annan. Jag bor också i USA men temporärt sedan 3 år (gift med en svensk man på utlandsuppdrag) och känner igen mig mycket i det du skriver. Vi ska dock flytta hem i sommar och det är delvis med sorg i hjärtat. Det var väldigt jobbigt i början i USA men vi har blivit så väl omhändertagna och det är så mycket som vi numer upplever som bättre än i Sverige så vi hade gärna stannat ett tag till. Men vi längtar hem till vårt hus och den vackra naturen (bor i Trosa), familj och vänner också så det är kluvet.
Välkommen att kika in i min blogg om du vill!
Hej från Magdalena i Columbus, IN (fast i skrivande stund i Mexico) :)
Tack för era kommentarer, de värmer i hjärtat!
Anne-Marie - Det är skönt att höra att andra också upplevt det svårt. Jag kan få känslan att vara den enda med dom här känslorna och undra vad det är för fel på mig. Men förstår nu att jag inte är den enda som upplever det tufft.
Margaretha- Man önskar man kunde ta genvägar ibland, men det går ju inte. Ja, att erkänna saker för sig själv kan vara det svåra ibland. För mig är det ännu svårare att erkänna öppet att jag inte är Modesty Blaise.
Annika- Ja, jag får jobba. Jag står med ena benet i att jag borde söka ett jobb för att komma ut i samhället, och med andra benet att jag känner mig otroligt osäker för det. Jag har en del andra planer för saker jag vill göra, men ibland fastnar jag i att inte landat och blir bara oföretagsam.
Magdalena- Så du heter som jag och bor i Columbus med i annan stat. Vilket sammanträffande och vad roligt att du hittade hit. Trosa är så fint, jag kan förstå att du saknar det. Skulle vara roligt att höra vad du känner är bättre här i USA, så man kan bli lite peppad :)Ska kika in i din blogg
Vilket fint och tänkvärt inlägg! Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att lämna Sverige, även om tanken inte är helt främmande. Jag känner igen mig i mycket ändå, trots att jag bara flyttat inom Sverige. Jag saknar hemma fast jag är hemma, liksom.
Kram!
Lotta- Tack, vad gulligt sagt, vad glad jag blir. Ibland tror man att man är den enda som känner vissa saker och det är skönt att få lite bekräftelse att man inte är ensam. Tror att man mycket väl kan känna sak även om det är inom Sveriges gränser man flyttar.
Skicka en kommentar