Har funderat hela dagen över vad jag minns från skolavslutningar och det trista är att jag inte minns så mycket. Det första jag tänkte på var ett foto som jag tyvärr inte har tillgång till för det är i Sverige, men det är skolavslutning klass 1. Jag står där med min fina klänning och min lärarinna håller om mig. Jag minns att jag var så stolt och de första åren var lärarinnan en hjältinna någon man beundrade. Det ändrades tyvärr när man blev äldre. De första skolavslutningarna samlades alla och det var högtidligt. "Den blomstertid nu kommer" var sången som man förväntansfullt sjöng, säkert en hel del andra också, men dom minns jag inte.
Sedan är det en rad skolavslutningar som fallit i glömska. Sista skolavslutningen på högstadiet minns jag också. Alla skulle skiljas och det var så sorgligt, själv skulle jag stanna kvar i förorten och börja på det alldeles nybyggda gymnasiet som låg bara ett stenkast hemifrån. Vi var andra klassen att antagas där och det var inte ens fullt. Men många av vännerna skulle in till stan och gå på gymnasium där, det kändes stort, men trist att splittras. Jag minns också att jag haft en hemlig förälskelse i en klasskamrat och även om jag aldrig vågat säga något så var det så trist att "han" skulle någon annanstans.
 |
| Tyresö Slott |
Jag minns också förväntningarna i maj när man var något äldre, att lovet snart skulle komma. Hur de där varma försommardagarna var fantastiska men att man led av att sitta inne i klassrum. Picknick dagar på Tyresö slott och att man tyckte man var så vuxen.
Men mer än så minns jag inte från skolavslutningar. Jag har ju inga barn så det var länge sedan jag var på avslutning. Har ingen aning om hur det är idag.
På senare år vet jag att jag förmodligen blivit en surkärring. För när det var dags för skolavslutningsdagarna i juni så blir jag alltid irriterad när det inte går att ta sig fram dit man vill i tid för en massa ungar åker runt i 10 km/h på lastbilsflak, blockerar, är i vägen när jag vill fram och dessutom är för överförfriskade så man får passa sig att ligga för nära bakom.
Men här i USA har jag hört att de traditionerna inte förekommer, så det kan ju vara ett plus.
Här i Pickerington har vi hett, hett, hett och fuktigt, fuktigt, fuktigt. Det har legat kring 30 grader och i morse var en ordentlig åskstorm, trodde det skulle lätta upp lite efter den, men icke. På kvällen fick vi återigen en ruskig åskstorm, läbbigt!
Mycket mer har jag faktiskt inte att skriva om avslutningar, men läs mer hos Nilla, Desiree, Annika, Erica, Inga-Britt, Helena, Olgakatt, Jenny, Karin, Lotta, Musikanta, Anna, Bejla, Maisoui, Malin
5 kommentarer:
Tyresö slott och området kring är riktigt fint. Jag minns nog också min första skolavslutning bäst och kanske några till i lågstadiet under eken som sagt men sedan är inte minnena lika starka. Men en fin tradition är det allt.
Här är det 25-26 grader och allt tycker det är såååå hett. Detta är skönt i jämförelse med hettan och fukten man hade i södern om sommaren.
Kram!
Fint beskrivet av dig, sinnesstämningen om hur läraren är bäst och att man med åren ser annorlunda på det hela. Så är det ju. Helt naturligt.
Själv skriver jag inte något tema i juni, känner att jag inte har tid att göra någonting "ordentligt" av det men det är roligt att följa med er andra hur ni upplever Den blomstertid nu kommer-tiden.
kram!
Mina minnen från skolavslutningarna är också lite sporadiska, men det där minnet av en inte avslöjad förälskelse minns jag också (i en riktigt nära kompis dessutom), dock från sista året på gymnasiet. Sedan sågs vi inte på ett år (jag reste runt i världen och han låg i lumpen). När vi möttes igen ett år senare hade han fått flickvänn (som INTE gillade att vi var tillsammans, om än bara som kompisar). Jag har faktiskt aldrig fått träffa henne, men så vitt jag vet är de tillsammans än idag, sådär ca 14-15 år senare (fast jag är inte helt säker - vi har bara sporadisk kontakt och han nämner henne aldrig). ;-)
Nej, här i USA finns inget sånt. På gott och ont ;-)
Just lektioner utomhus minns jag också, och picknickar ja...
Det där med att splittra klassen efter nio år minns jag också, all grät...
BUHU!!
KRAM!!!
Desiree- Ja, visst är det fint där. Slottsparken och cafe Notholmen är som taget ur en saga. Jag är lyckligt lottad att fått växa upp nära det.
Karin- Jag förstår att du inte skriver tema. Jösses vad ni har fullt upp. Förstår inte hur du hinner med allt. Synd att beundran för läraren inte hängde med hela skoltiden.
Bejla- Men vad bra att dina minnen också är det. Funderade om jag började bli senil. Å den där förälskelsen, man trodde man skulle döööööö... Nej, kan tänka mig att du inte var poppis hos flickvännen ;)
Annika- Läste hos dig om traditionerna här. Det är så intressant att se eftersom jag inte upplever skolhändelser. Jo, det är nog åt båda håll, både gott och ont det för med sig. Ja, jösses så ledsen man var när man skildes. Inte konstigt, man hade många år ihop dagligen.
Skicka en kommentar